Längtar ihjäl mig

Nu har nedräkningen på Spes också börjat. Idag har hon en månad kvar till 330 dygn. Så nu är det inte långt kvar till fölningstider. Längtar så till fölen börjar pluppa ut.

Förra året när Spes skulle föla blev lite dramatisk. Spes nedkom tidigt en solig härlig morgon, ute i hagen. Ett brunt litet föl med stjärn, e Garri frá Reykjavik. När jag ser att allt har gått bra, kollat efterbörden och ser att det är ett stoföl. Då bestämmer jag mig för att ringa till ägaren Maria och meddela den glada nyheten (Maria sitter på nationella tävlingar i Timrå).

Medan jag ringer så strosar jag runt i hagen. Medan jag pratar med Maria så upptäcker jag ett till föl som ligger en bit ifrån Spes. Den är alldeles vit. Till saken hör att Spes haft två foster och den ena har på hösten blivit klämd för att undvika tvillingar och att ge den andra en riktigt bra chans. Min första tanke var att veterinären misslyckats och att det ändå blivit tvillingar. Den andra ligger här nu alldeles vit och död. Ni förstår säkert att jag skriker rakt ut i telefonen, med ett frågetecken till Maria i andra änden.

Men den vita fölungen viftar med ett öra innan jag hinner fram och jag kan sedan konstatera att det är ett helt friskt litet stoföl, vit i pälsen med stor ännu vitare bläs, hon kommer att bli svart med bläs.

Det är inte Spes som fött tvillingar utan det är Spes dotter Ronja som valt att föla denna morgon också, några veckor för tidigt och helt utan förvarning vad gäller vaxproppar. Så vi hade inte väntat hennes fölning alls just då.

I år önskar vi inte lika stor dramatik, utan lugna fina fölningar.