Hrafndís frá Bakkakoti

Som hästägare måste man ibland ta det svåra beslutet att avliva sin häst. Ibland pga akuta och allvarliga sjukdomar/olycksfall och ibland åldersrelaterat. Oavsett är det inget roligt beslut. Vi har funderat länge, velat och vänt på alternativen. Bearbetat oss själva.

 
Hraffa är 20 år, ingen ålder för en islandshäst. Har inga allvarliga skador, men har ett sår på ryggen som aldrig läker, det är alltid öppet och blir värre och värre för varje år. Det är behandlat på olika sätt men blir inte bättre. Det sitter precis i sadelläget så det går inte att rida på henne. Skulle tippa på någon typ av hudcancer, men vi har aldrig tagit något prov på detta, så det är bara mina teorier.

Av olika anledningar har vi tagit henne ur avel. Hennes sista avkomma är nu tre år.

Hon har sedan dess gått som den bästa flockuppfostraren och fölvakten och detta gör hon med bravur. Hon älskar fölungarna och är mycket snäll mot dem oavsett om det är hennes egna eller andras. Hon styr och ställer i hagen, accepterar inget flams. Säger åt nykomlingar vad som gäller om dom inte kan bete sig. Är snäll mot dom snälla. Tar hand om dom rädda.

En häst som bara går i hagen, tycker många har det bra. Men i mina ögon mår dom inte bra när dom bara äter och inte får motion. Dom blir överviktiga och orörliga. Risken för akuta skador/sjukdomar blir enorm. Jag vill inte komma ut i hagen och hitta Hraffa sjuk. Det skulle vara en mardröm.


Hraffa har funnits hos oss i 13 år. Hon är den hästen som fått mig att älska gångartshästar och ston. Jag var en valack människa innan Hraffa dök upp i mitt liv.

Hon har lärt mig uppskatta temperament, humör och arbetsglädje. Underbara häst <3 br="">Hon är söt som socker. Även om inte domarna tyckte det när dom plockade hennes exteriör i bitar vid bedömningen. Men i mina ögon är hon vacker om än liten, ca 136 cm. Men alla hennes avkommor är över 140 cm.


Hraffa var den första hästen som vi avelsbedömde och tack vare henne blev det fler. Hon är precis på gränsen till första klass för gångarter och jag är övertygad om att hon egentligen var värd en första klass bedömning. Men på den tiden provred domarna hästarna. Helt klart ogillade domaren och Hraffa varandra.

Det var även Hraffa som gav oss Meyla. Men lika förtjust är jag i alla hennes positiva avkommor, Már, Rakel och Julia. Ett stoföl, 2010, fick vi tyvärr ta bort.

Har ridit Hraffa både på tävlingsbanan och på kurser. Arbetsglädjen är enorm. Hon skulle kunna ta ryttaren till månen om man bad henne. Men det härligaste jag gjort med Hraffa är ändå att rida på fjället. Detta gillade hon, hon stormtrivdes på vidderna och trampade på över stock och bäck som om hon aldrig gjort annat. Bjöd på den mjukaste tölten.


Har ringt några samtal i veckan och fått ok att begrava henne här hemma. Något intyg från Länsveterinären behövs inte längre ang kadaversökning. Har även bokat tid med veterinären som kommer hem, för det blir en medicinsk avlivning. Jag vill vara med ända in i det sista, stå vid hennes sida.

Kommentarer

Kloka ord.. Ni verkar ha haft en härlig tid tillsammans & som du själv säger; det är nog dags nu för henne att vandra vidare.

Populära inlägg i den här bloggen

Hästens skål

Råd efter kastrering av hingst

"Lotagen-träsket"