100 meter = lycka


Atli på Döggvi och Gummi på Kolskeggur

Det är en ära att få rida för dessa herrar måste bara lära mig prata samma språk som dom och då menar jag inte isländska. Jag menar att jag inte alltid tolkar deras synpunker, tillrättavisningar, instruktioner som dom tänkt sig. Jag är ofta steget efter och dom steget före och då stämmer inte alltid vårt språk. Dom tänker enkelt och jag tänker komplicerat.

Kursens höjdpunkt kom under sista ridpasset. Passläggning på passbanan, ohh så roligt.

Tack för i år, Atli, Gummi, Maria och alla trevliga kurskompisar. 

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Hästens skål

"Lotagen-träsket"

Mobila vindskydd