Dagar som idag...

Vissa dagar måste man gå ut i hagen och bara njuta av alla fina unghästar. Inte bara ta dom för givet. Det är inte så himla självklart att dom finns där eller att man får behålla dom heller.


För ca en vecka sedan hade jag en "ond" känsla i magen. Men som så många gånger förr lyssnar jag inte tillräckligt mycket på den, utan tror bara att jag är fånig och motar bort den känslan. Efter helgen gav magkänslan med sig lite och det blev en aning bättre.


Har vakat tre nätter på Snekkja. Mycket pga att hon var helt ny och okänd för oss. Sista natten sovandes i en hängmatta i stallet. Hur normalt är det? men faktiskt riktigt trevligt. Två dagar har L jobbat hemifrån för att hålla koll med jämna mellanrum även dagtid.


I förmiddags,ute i hagen, fölade Snekkja ett dödfött svart föl. Jag är inte trött eller sliten, jag är bara ledsen och tom. Så lång väntan och så många involverade. Struntar i alla pengar/kostnader i världen, det får bara inte hända. Lider så med stoet. Snekkja söker men ser ändå ut att må bra. Hennes sorg måste vara så stor och ändå så klok.


Snekkja fick ha sitt föl kvar i hagen hos sig idag. Nu har vi tagit bort det. Mycket för att grannar och andra förbipasserande hört av sig. Den situationen påverkar oss människor helt klart olika.

Nu funderar jag på om det är bättre att ha kvar Snekkja i den hagen eller flytta henne till en annan där hon kan börja tänka på annat? Hon återkommer till fölningsplatsen om och om igen och till grinden där fölungen fördes ut.

Kunde vi ha gjort annorlunda? Nej! Men jag önskar att jag någon gång innan jag dör lär mig tyda dom där små små signalerna och lyssna mer på min magkänsla. Man blir så efterklok, fast det är fel uttryck för inte blir jag ett dyft klok av detta. Grubblar över livet, är det verkligen detta man ska hålla på med? Finns det verkligen inget roligare i livet?

Bjuder på några dagsfärska bilder från unghästhagarna där jag ikväll hämtat lite ny energi. Ston överst och hingstar nederst.

Kommentarer

Irene sa…
Så synd om Snekkja och Er. Så sorgligt. Titta på alla glädjeämnen som Ni har i hagarna där hemma och njut av dem och samla kraft. Kram på Er!
Anonym sa…
Hej Maarit!
Beklagar din/er förlust, är så oerhört tråkigt att mista fölen efter denna långa väntan.

Förra året då jag själv var tvungen att ta bort ett svårt skadat föl bara några dagar gammalt inne på klinik fick vi rådet att ta med det döda fölet hem och sedan att stoet fick ha det hos sig under natten för att kunna se och känna att det var dött, det var det man praktiserar enligt dem på kliniker i Sverige idag för att stoet ska kunna börja släppa taget och inte bli traumatiserad om man bara tar fölet av henne direkt.

På morgonen när jag skulle ta ut mitt sto i hagen fick vi vända och gå tillbaka flera gånger ändå då stoet ville ha med sig sitt lilla föl ändå ut i hagen.
Oerhört sorgligt att se, mitt sto sörjde länge/Med vänlig hälsning Margareta
Inga-Lill sa…
Vad sorligt, tänker på er och blir samtidigt så imponerad över hur klok och handlingskraftig du är mitt i sorgen. Kram
Unknown sa…
Så sorgligt. Att lita på sin magkänslan är nått jag själv har lärt mig. Men tyvärr är det ibland inget man kan göra. Varför det blir så här kan man ju undra över. Tur är väl att våra kloka hästar verkar ha lättare för att acceptera fakta och efter en i våra ögon kort sorgeperiod kan gå vidare. Du verkar ta kloka beslut, du ser nog var Snejjka passar bäst i sitt sorgearbete. Kanske är det bra för henne att umgås med andras föl, så är det ju in naturen.
Hoppas du hittar en bra lösning.

Populära inlägg i den här bloggen

Hästens skål

"Lotagen-träsket"

Mobila vindskydd