Dagar som idag...

Vissa dagar måste man gå ut i hagen och bara njuta av alla fina unghästar. Inte bara ta dom för givet. Det är inte så himla självklart att dom finns där eller att man får behålla dom heller.

För ca en vecka sedan hade jag en "ond" känsla i magen. Men som så många gånger förr lyssnar jag inte tillräckligt mycket på den, utan tror bara att jag är fånig och motar bort den känslan. Efter helgen gav magkänslan med sig lite och det blev en aning bättre.

Har vakat tre nätter på Snekkja. Mycket pga att hon var helt ny och okänd för oss. Sista natten sovandes i en hängmatta i stallet. Hur normalt är det? men faktiskt riktigt trevligt. Två dagar har L jobbat hemifrån för att hålla koll med jämna mellanrum även dagtid.

I förmiddags,ute i hagen, fölade Snekkja ett dödfött svart föl. Jag är inte trött eller sliten, jag är bara ledsen och tom. Så lång väntan och så många involverade. Struntar i alla pengar/kostnader i världen, det får bara inte hända. Lider så med stoet. Snekkja söker men ser ändå ut att må bra. Hennes sorg måste vara så stor och ändå så klok.

Snekkja fick ha sitt föl kvar i hagen hos sig idag. Nu har vi tagit bort det. Mycket för att grannar och andra förbipasserande hört av sig. Den situationen påverkar oss människor helt klart olika.

Nu funderar jag på om det är bättre att ha kvar Snekkja i den hagen eller flytta henne till en annan där hon kan börja tänka på annat? Hon återkommer till fölningsplatsen om och om igen och till grinden där fölungen fördes ut.

Kunde vi ha gjort annorlunda? Nej! Men jag önskar att jag någon gång innan jag dör lär mig tyda dom där små små signalerna och lyssna mer på min magkänsla. Man blir så efterklok, fast det är fel uttryck för inte blir jag ett dyft klok av detta. Grubblar över livet, är det verkligen detta man ska hålla på med? Finns det verkligen inget roligare i livet?

Bjuder på några dagsfärska bilder från unghästhagarna där jag ikväll hämtat lite ny energi. Ston överst och hingstar nederst.