Allt började så bra...

Allt började så bra idag, vädret var ju topp i morse när jag åkte hemifrån mot Dilles vintertölt. Humöret var på topp, eftersom solen sken och det kändes helt perfekt. Det här skulle bli kul! Jag har inte långt till Dille...

Någonsstans på vägen ändrade sig vädergudarna och helt klart bad dom oss åka hem eller dra så långt pepparn växer. För det blev storm och snöyra som hette duga. Iskallt! Framridningen blev ett spännande kapitel, bilden ovan visar inte dimma utan snö som yr. Små små iskristaller som gjorde rent av ont att få in nyllet. Öka tempot från skritt kändes inte så värst lockande, för då skulle det bara göra ondare.

Men men tävlingen började och jag var med Meyla anmäld till Hallontölten. Hallontölten är en mellanklass och i Hallontölten får man inte få poäng över 6,0, då blir man uppklassad. Det började så bra. Framridningen gick bra, glömde liksom vädret, det var varmare att rida än att stå och titta på. Jag fick rida först in i min grupp och Meyla gick kanon. Lugnt och lyhört, jobbade vi oss igenom dom fyra sträckorna. Två sträckor kort- till mellantempo tölt och två sträckor valfritt tempo.

Tyvärr, får man väl säga, blev vi uppklassade. Till nästa klass, som hette Hjortrontölt. Där red vi inte in först i vår grupp utan sist, två ekipage framför oss på en rakbana. Det var då Meyla fullkomligt talade om att den där hösäcken där på ryggen var hon inte överrens med. Vi ville inte samma sak. Jag satt mest på ryggen och undrade varför vi inte deltog i passgrenen istället, för det fanns nog inte ett enda rent töltsteg i de momentet. Hur kan allt bara ändras på en lite handvändning?

Alla bilder är tagna av Gun Sjöström. Bilden ovan visar en fin Meyla och bilden nedan en lite mindre fin Meyla. Min hand ska jag fortsätta jobba med, vilken disaster.

Tack Gun för gott fika, både kaffe och macka. Det gjorde gott i kylan :)