Varken ryttare eller uppfödare?!

Många tankar far genom mitt huvud i dessa tider. Vad ska jag bli när jag blir stor :)

Jag kan inte rida pga min svanskota = ingen ryttare.
Jag kan inte avla, har inget sto att betäcka = ingen uppfödare.

Jag är en mångsysslare, har provat mycket i livet, men hästarna är min enda hobby som följt mig genom hela livet. Ett liv utan hästar, kan jag bara inte föreställa mig. Jag skulle bli en olycklig soffpotatis. Även om jag tänkt tanken flera gånger, resa, köpa kläder, inredning, skoj ett tag, men alla vardagar måste ju bli hur trista som helst.

Hästarna får mig att må bra, vara glad, komma ut, få motion, uppleva årstider, natur, ger mig fina vänner och upplevelser.

Men det är bara att inse, det är en hobby som kostar en förmögenhet. Både i pengar och känslor. Ett år/vecka kan man vara lika lycklig som man nästa år/vecka kan vara olycklig. Snacka om berg-och-dalbana.

Rik blir man aldrig men fattig däremot, om man ser till pengar. Dum är man nog också eftersom man hittar massor med fina bortförklaringar till hålen i plånboken samtidigt som man hittar massor med fakturor till dom små inkomsterna.

Kommer jag någonsin tillbaka upp på hästryggen? Tänk om någon kunde svara på det, riduppehållet skulle vara så mycket enklare att leva med då.

Jag har svårt att försvara att jag vill fortsätta med uppfödning. Jag har inget sto att avla på. Första kuggen för att avla. Jag har inte råd att köpa ett sto. Bedömt sto, som jag skulle vilja ha, kostar en förmögenhet. Att köpa stoföl och börja om från början är en alldeles för lång och osäker väg att gå.

Meylas stoföl med Divar, hade fått en magisk stamtavla att fortsätta avla på :) Men livet ville inte ge mig det.

Kan dessutom inte rida in och förvalta dom unghästar vi har/får. Det blir väldigt kostsamt att leja bort allt arbete, som vi gjort det senaste åren pga min skada.

Hmm, snacka om kluven kvinna...

Rakel från Jemthagen