Meyla lever...

Men det gör inte det svarta stofölet hon burit på i 11 månader.

12 maj blev inte årets bästa dag, som jag trodde i morse vid femtiden. Det blev livets värsta. Så snabbt det kan vända.

Är så glad att vi fanns vid Meylas värkarbete tidigt i morse. Även om vi ringde veterinären i senaste laget så var det hennes räddning. Hur vågar man låta ston föla i ensamhet?

Fölet hade ett felläge som inte gick att komma åt och rätta till. Både huvud och framben var bakåt/neråt. Veterinären slet som ett djur. Ändå fick han till slut konstatera att syretillförseln till fölet avtagit vilket leder till dött föl.

Målet ändras därmed till att rädda Meyla.

Meyla får stå ut med sådant jag aldrig vill att någon annan häst ska behöva utstå.

Veterinären blir tvungen att gå in och såga ut fölet i bitar. Det tar tid. Det gör ont. Det är tungt. Meyla är så slut, så svettig.

Hon är så stark, så tapper, så grym, så enorm. Idag har jag hört en häst skrika av smärta och det vill jag aldrig mer uppleva. Jag vill aldrig mer uppleva hennes svarta glanslöst ögon. Som att titta in i en död hästs ögon.

Min fina Meyla måste nu bli bra. Hon står i stallet på smärtstillande och övrig behandling. Det finns många ston som klarat liknande dagar och vi hoppas Meyla är en av dom.

Just nu gnäggar hon när vi tittar till henne, hon äter och dricker. Hon är täckad för att ev underlätta lite muskulärt. Hon kommer garanterat få en enorm träningsvärk som hon jobbat idag med hela sin kropp. Stackars häst.