Freedom

Hur tar man avsked av 15 års vänskap?

Så mycket kärlek, glädje, sorg, nära döden upplevelser. Träning, tävling, utmaningar och utveckling. Så mycket som vi gjort tillsammans. Så roligt jag haft. Kämpat i storm, glänst i solsken.

Grymt jobbigt och så mycket känslor, tårar, minnen mm. Idag är det dags och det känns inte som om jag ska överleva. Men av tidigare erfarenheter vet jag att jag gör det, men det tar tid att kravla sig upp igen.

Det har inte gått ens ett år från det att jag tog bort Meyla. Jag som skulle bli "gammal" tillsammans med dessa två. Vad hände? Vem bestämde något annat? Vem ville inte lika som mig? Jag har förlorat dom två finaste i mitt liv, någonsin.

Ómur köpte jag som föl från Island. Var på jakt efter ett sto med hans stamtavla. Men det blev en hingst och jag har inte ångrat mig en dag. Så mycket jag har fått uppleva och så mycket roligt vi gjort tillsammans, så mycket han lärt mig. Ända in i det sista. Lika fantastisk i skogen, som på kurs och tävling. Ingen kunde tro att det var en hingst jag hade med mig. Han skötte sig alltid exemplariskt.

Men nu är han skadad och kommer inte att bli bra. Han klarar inte ens av den lilla "hobbyridning" vi provat under det senaste året. Hade hoppats att åtminstone kunna behålla honom till "skogsmulle", men icke.

Jag mår inte bra av att ha hästar, bara för att ha dom.Går en häst och skrotar i en hage hage har jag ett dåligt samvete konstant. En häst skall användas och den skall känna sig behövd. En häst som bara går i hagen och inte blir intagen och använd som dom andra hästarna, mår inte bra, enligt mig. Bor man annorlunda än oss, tex på Island, kan släppa en äldre hingst i en stor unghingstflock, då får han åter ett meningsfullt liv även om han är skadad men inte lider av sin skada. Men jag har inga stora flockar, jag har inga stora hagar. Ómur skulle hos mig gå i sin hage ensam, inte bli riden, inte bli använda. Han skulle inte ha en uppgift på gården och han skulle inte må bra i längden.

Häromdagen gnäggade han när jag lastade Thruma och for och tränade. Han ville också med. Det gör ont i hjärtat att höra.

Att gå i en "svensk" hingsthage och bli borstad några gånger i veckan är inte ett värdigt hästliv, enligt mig. Han är heller ingen "topphingst" med toppmeriter, han har ju utbildat mig och inte flaschat på tävlingsbanorna, så ingen vill betäcka, föra hans gener vidare.

ÄLSKADE ÓMUR KOMMER SAKNA DIG SÅ MYCKET, GÅR INTE MED ORD ATT BESKRIVA.

DET ÄR JU DU OCH JAG, LIKSOM, RESTEN AV LIVET...

Alla bilder har Ulrika Forsstedt fotograferat.