Livet é kort, ibland

Glädjen över stofölet blev inte så långvarigt idag. Allt verkade ok från början men då hon hade svårt att ta sig upp så hjälpte jag till så att hon skulle få i sig den livsviktiga mjölken. Benen bar henne inte, det fanns ingen styrsel alls i benen. Så liggandes i mitt knä såg vi till att hon kunde dia.

Jag brukar ofta tänka - hur skulle det ha gått i det fria, flocklivet, för denna fölunge/häst!?

Ganska snart insåg jag att allt inte stod rätt till, det var inte en tidfråga innan hon skulle komma upp på benen utan något var galet. Veterinär tillkallades både för Hraffas efterbörd och för att titta till fölet. Vi förflyttade oss in från hagen med både sto och föl. Innan veterinären han komma på plats hade fölet försvagats ganska mycket.

Tempen var låg, pulsen hög.

Med jämna mellanrum hjälpte jag till med diandet. Både bajsandet och kissandet kom igång och fungerade utmärkt. Fast hela tiden liggandes.

Veterinären gjorde det dom kunde göra på hemmaplan, nästa alternativ var en resa till Strömsholm.

Hade det varit ett svagt föl, så kanske jag hade gjort ett försök. Men i det här fallet var det benen som inte bar fölungen. Alla försök tog på krafterna och till slut även på viljan.

Vid 18-tiden ikväll tog vi det trista beslutet och tog sedan farväl. Skötte extra noga om Hraffa som idag visat sin bästa sida.

Njut av era fölungar dom är alla små underverk!

Nu håller vi tummarna att Hraffa skall klara sig från juverinflamation, fång och kolik. Med bakgrund av allt som hänt idag och all medicinering som hon nu skall genomlida under dom närmaste dagarna.

Vad som var fel på det lilla stofölet, egentligen, får vi aldrig veta.