Trafikvett

Igår var jag så arg, så jag skakade, samtidigt som jag var rädd, livrädd.

Jag kom ridande på en grusväg, på Stáli. Han är trafiksäker, det har jag hunnit märka/lära mig. Men han är inte hundra % säker om det tex flyger upp en fågel ur skogen. Då reagerar han och lite för mycket fortfarande. Vi bygger fortfarande på förtroendet och jobbar på detta.

Jag kom ridande på en grusväg. Hörde att det kom en bil, mot oss, och uppfattade att den kom väldigt fort. Valde att rida fram till ett lite bredare ställe på vägen. Kände att jag skulle hinna det. Det stället kändes perfekt med tanke på att bilen skulle få bra fri sikt i god tid, ca 200 meter. Jag stannade och stod stilla.

Sedan blir man så "jävla" förvånad när föraren väljer att inte släppa på gasen ett dugg. Gissar att han körde i en hastighet på minst 100.

Jag blev sittande och bara stirrade. Vad annat kan man göra?! Be en bön att inga stenar kommer skvätta mot oss, att ingen fågel flyger upp ur skogen osv.

När bilen närmade sig, upptäckte jag att det var en "gubbe" vid ratten. Snacka om att jag blir förvånad, förbannad och jävligt sur när han närmar sig och glatt vinkar. Då brast det och jag tryckte upp ett finger mot hans jävla nylle.

Då var det på tiden. Gubben ställer sig på bromsen. Gruset yr och jag vågar knappt titta. Hör hur han sladdar, tar minst 25 meter men får stopp och sätter i backen. Vevar ner rutan och börjar skälla på mig för att jag visat honom fingret, är på fel plats osv. Jag har inget på grusvägen att göra, jag hör hemma i skogen. Han påstår att han haft solen i ögonen och det borde jag ha förstått, att jag inte syns.

Att han själv körde för fort, inte sänkte farten för att han inte hade bra sikt, var hänsynslös, tog enorma risker, det slog honom aldrig.

Att han dessutom ljög om sikten, kontrollerade jag när jag red vidare och vände mig om för att kolla. Solen kom inte framifrån, den kom från sidan. Han ville helt enkelt inte sakta ner, för att ryttare har inte på vägen att göra.

Jag var så arg och rädd, så jag skakade i flera minuter efteråt. Som tur var satt jag på en fantastisk häst som hade lugnet med sig denna gång. Skötte sig utmärkt, även när jag skrek från hästryggen, åt gubben. Vi hade turen på vår sida igår, att allt gick bra.

Dom flesta har förstånd, förståelse och medmänsklighet. Men det finns några rötägg kvar. Tyvärr är dom oftast äldre män och dom kör fort i ren protest. Vilket är för mig helt ofattbart. Dom kan ha ihjäl en häst, stor som en älg, och även en granne, vän, medmänniska. Men så långt tänker dom inte. Jag hoppas att dom inte dör själva i den olyckan, så dom verkligen får lida med följderna. Tyvärr är mina tankar så elaka. En sådan människa är inte vatten värd i mina ögon.

Jag har i alla fall lärt mig att fingret är ett bra stopptecken för fossila gamla gubbjävlar!

Ps. Denna grusväg ligger i skogen. Är tvungen att rida den några hundra meter för att komma till ännu mer skog. Det är få hästägare som bor mitt i skogen. Vi behöver oftast rida en liten bit på en väg för att ta oss till bättre ridvägar.