Mellanmjölkens land

Aprilkursen på Valne var idag. Jag är nöjd med dagen, Ómur gick bra och träningen har givit resultat. Fast egentligen tror jag inte det är träningen, utan dom återkommande kurserna, en gång i månaden. Det ställer fokus och krav, jämna små mål. Disciplin.

Ibland funderar jag på vart jag är på väg? Vad vill jag med ridningen? Är det bara motion, frisk luft, en vana, en livsstil? Jag mår som bäst i mellanmjölkens land. När Ómur går halvbra, lite styv, lite på bogarna, en aning passtaktig, i mellantempo. Det har liksom blivit där vi är så ofta så det har blivit en vana, en känsla av normalt. Det är nog det som är rätt eftersom det är det vi gör så bra? Jag är nöjd och Ómur är nöjd. Vi tickar på. 

Det är så sällan och så korta sträckor som vi har korrekt takt, så jag hinner inte känna det. Det är så sällan bogarna eller halsen är på rätt plats, för högt för lågt, inåt eller utåt, till vänster eller till höger. Min eftergift är aldrig med, för tidig eller försen.

Det känns som om vi strävar efter det obefintliga, jag tror jag vet vad jag söker, men är inte helt säker. Har aldrig funnit det, efter så många timmar i sadeln. 

Men det jag vet är att i mellantampo tölt, mår jag gott, på en nöjd häst som inte behöver anstränga sig nämnvärt, han har både kondis och styrka för att gå lite lagom spänd, en aning på bogarna, lite hängande i min hand, ena bogen utanför och ena bakbenet på vift. Här känner vi oss hemma och känner igen hela rörelsen, för här har vi varit så ofta.

I korrekt takt, i fin form, avspända, i rätt tempo, på rätt spår med alla fyra benen under oss. Där har vi aldrig varit, så skulle vi någon gång hamna där så skulle vi  känna oss vilsna och inte känna igen oss.

That moment is to short...

Nu är det vår och mockning av hagar är igång...