En dag är det dags


Johanna, Frida och Cecilia

En dag är det dags att skiljas från sin fyrfota vän. Oavsett om det gäller försäljning eller dom evigt gröna ängarna, så är det ett jobbigt beslut. Självklart är döden/avlivning mycket värre än försäljning men processen kan vara ganska lika men slutet ändå väldigt olika.

Vi hade en gång ett sto som heter Frida. När vi haft henne några år insåg vi att hon var bäst lämpad som barnhäst. En ultimat sådan. Eftersom vi inte har några barn så bestämde vi oss för att sälja henne. Dom som följt bloggen några år har läst detta förr, men här följer en liten fortsättning...

Hon hamnade hos bästa tänkbara, Johanna och Cecilia. Tvillingsyrrorna var då 11 år och fick så många härliga år tillsammans med Frida. Tjejerna hade en till häst, valacken Hölkvir.

När tjejerna skulle börja gymnasiet på annan ort blev det omplacering av hästarna. Frida fick en ny ung ägare. Det är idag söta Klara som polerar och roar sig med Frida. Det är lika underbart att se Klara med Frida som det var att se Frida med syskonen Cecilia och Johanna. Det värmer en hästsäljares hjärta.

Frida är idag 23 år och finare än någonsin. Var faktiskt hem till Klara igår och hälsade på och träffade även Frida.

Cecilia och Johannas andra häst Hölkvir hamnade här i Kallsta. Har gått här några år med en annan valack och njutit av pensionärslivet. Han är idag 30 år, en härlig ålder för en häst. Men krämporna kommer, stelhet, trötthet, gråa hår. Lite problem med pälsfällning och hull. Tänderna är slitna osv. Men han har varit helt förskonad från sjukdomar.

I helgen var Cecilia och mamma Chaterine hit och idag var Johanna hit. Alla har dom åkt från Stockholm för att hälsa på Hölkvir.
Johanna med Hölkvir idag


Att skiljas från en fyrfota vän är svårt. Men det kommer en dag då hästen inte längre kan leva vidare. Det bästa är att ge sin fyrfota vän ett värdigt slut. Det är ett ansvar man tar när man skaffar sig djur, oavsett om det är häst, hund eller något annat djur.

Tanken på att behöva vara den som måste bestämma, när och var din häst ska avlivas, skapar oftast oro, sorg, och skuld. Det är en jobbig process.

Hölkvir har fått njuta av en sista härlig sommar. Nu är hösten här och han lär inte bli mjukare i sin kropp när kylan och vintern kommer. Han får även svårare att äta hö än vad det är att äta gräs på sommaren. Ingen sjukdom men tydliga ålderstecken.

Det har varit en lång process och det är dags och några av hans senaste vänner har varit här och tagit farväl. Även "lillmatte" var hit, dvs dottern till ägaren som hade Hölkvir innan Johanna och Cecilia. Väldigt härligt, tycker jag.

Han kommer att få ett fint slut och för hästar finns ju inget bättre än dom evigt gröna ängarna. Men det är vi människor som lider inombords.

Våra fina minnen av hästen kommer att bevaras för alltid och vetskapen om att vi varit mån om hästens livskvalitee och att beslutet/döden kommit i rimlig tid. Att om möjligt ta beslutet innan sjukdom och lidande hinner före, det tycker jag är hedersvärt.

Kommentarer

Du har så rätt Maarit, ändå grät jag en skvätt när jag läste detta....

Populära inlägg i den här bloggen

Hästens skål

Råd efter kastrering av hingst

"Lotagen-träsket"