Avelsbedömning och föreningslivet

Snotra från Stenholmen

Det är svårt att planera inför sommarens avelsbedömningar så här mitt i julstöket. Men det är ett måste och bara vi passerar årsskiftet så är vi snart där igen.

Bedömningen på Wången är flyttad till helgen 7-9 juni. Vi brukar alltid ha mån-ons, men nu är det alltså fre-sön. Med hopp om lite mer publik... Helgen efter, 14-16 juni blir det nationell tävling, Norrlandsmästerskapet.

Domare till bedömningen är bestämt och det är Elsa Albertsdottir, Gudni Agustsson och Nina Bergholtz.

Jag har fått frågan om jag vill ansvara för organisationen på Wången bedömningen i år igen och det vill jag INTE... Det innebär massor med planering långt i förväg, massor med telefonsamtal, många mil i bil och bensin, semesterdagar, sena kvällar och tidiga mornar, akut utryckningar, service, service och mer service. Ekonomin är dålig så det är knappt man vågar be om en funktionärslunch. SIF kommer till dukat bord, far hem innan man ens hinner slutföra jobbet. Aldrig får man något tillbaka. Jo, man får gnäll för att man gjort fel och ännu värre klagomål på att man gjort för lite. Dom som gnäller värst är dom som aldrig gör något själv, dom som är duktiga på att utnyttja systemet och dessutom är dom duktiga på att suga ur en all energi.

Efter en avelsbedömning är man som en torr svamp. Har noll koll på hur det gått för hästarna, knappt ens sina egna. Jag vill vara som "alla" andra, jag vill sitta i slänten och njuta jag med. Dricka kaffe, surra med vänner och se vackra hästar.

När man dessutom, förutom att vara slut som artist, går ekonomiskt back i sin egna privata ekonomi för att genomföra ett arrangemang åt föreningen, då är något ganska galet. I år är det dock lite bättre, två av bedömningsdagarna ligger på en helg som man kanske är ledig på och inte behöver ta semester för.

När man var yngre var man jätteglad för att få hjälpa till i föreningen. Minns fortfarande känslan då man fick frågan första gången, minns t o m vem kvinnan var som frågade mig om jag ville sitta domarsekreterare på en dressyrtävling. Sedan fick man gå kurs i ämnet och fler kurser inom andra funktionärsområden.

Då hade jag inget jobb, ingen mobil eller bil, som "andra" utnyttjade. Man jobbade ideellt tillsammans med sina vänner, sov i klubbstugan och blev bjuden på mat en funktionärsfest efteråt och fick rida gratis för att man hjälpt till. Någon visade sin uppskattning. Tog hand om en. Så fungerar det inte längre.Vad är det som händer med vårt föreningsliv? Ingen vill göra något, inkl mig själv.

Jag förstår alla som inte längre orkar ställa upp. Men det kommer inte att fungera framöver. Vi bygger ett stort problem.

SIF är ett enda kaos, vad gäller inträdet i RF och avelns utträde och framtid. Missnöjda medlemmar som saknar information. Folk som engagerar sig för sin egen vinnings skull osv.

Är trädroten rutten, vissnar tillslut även grenarna...